TEXTS - 2010

 

VOLYM

Carl-Fredrik Ekström 
Härnösands Konsthall, till 13 nov.

Den teoretiska informationen är knapp kring Carl-Fredrik Ekströms utställning av 
målningar på konsthallen i Härnösand. Men varför skulle jag söka efter teorier när 
det gäller måleri, den bildmässiga informationen är väl ändå det primära kan man 
tycka. När det handlar om abstrakta målningar, som det gör här, kanske man 
skulle önska ett incitament till frågeställningar om vilket förhållningssätt man kan
inta som betraktare, eller några sorts ledtrådar till bilderna. Man vill få redskap, göra 
det lättare för sig, man har eller tar inte tid på sig för att invänta meddelanden som 
kanske ligger långt in i verket. Eller så ryggar man inför den till synes nonchalant 
sofistikerade hållningen.

Om det saknas kommenterande text av konstnären i utställningen söker man 
vanligtvis efter något i titlarna. Men titlarna kan vara missledande speciellt i abstrakt 
måleri. Eftersom det ickeföreställande innehållet inte föreställer något känt i 
sinnevärlden som det finns namn för kan titlarna i bästa fall ge en rolig eller snygg 
poetisk ingång utan att för den skull behöva avslöja vad målningarna egentligen 
handlar om. De titlar som Ekström använder verkar utgå från formella element eller 
situationer i bilderna som påminner om sin motsvarighet i den yttre verkligheten, 
till exempel ”Zoo” som visar en inhägnad ring i mitten med fyra organiska former 
löst utspridda runt omkring. Men bara därför ska man knappast ta för givet att 
målningen handlar om en zoologisk trädgård. Titeln blir ett namn på verket, men 
inget mera. Likadant kan man säga om ”Racer”, som ser ut som en barnteckning 
av en bil, en huvudfoting överfört på motorvärlden. Och ”Ritorno” (återkomst) där en 
gräddig bakelseform i ena hörnet är på väg att återfå sin elliptiska form genom en 
trådig tillbakarörelse. Denna lek med igenkännande associationer är ett sätt att få 
ingång till bilden, ett ganska så relevant sätt faktiskt, då konstnären öppnar dörren 
på glänt men bara så pass att man själv får lov att öppna den helt om man inte vill 
stanna vid den lilla formmässiga poängen.

Nu är det ju så att en målning inte säger mer än vad målningen visar. Där skulle 
man kunna stanna, titta ett slag, roas eller oroas av de summariska och irrationella 
brottstyckena i form och färg, och sedan gå vidare. Bilderna blir små visuella äventyr 
för ögat, snyggt eller lustigt eller provocerande knapphändigt. En vit yta som fylls 
med visuella fragment vilket ger den full av mening eller kan uppfattas som helt 
meningslös. Men om man nu är intresserad av vad måleri är och vad det kan betyda 
om man ger sig tid och försöker träda in i dess rum kan förstås annat uppstå. 
Det jag möter i det här rummet är smulor efter en brakfest, punkterade bakelser, lite 
huller om buller, lösa strängar och förbindelser, organiska fragment som lossnat och 
som vispar in eller ut ur olika nät och provisorier, territoriella uppbrott med broar 
mellan gräddmunkar och insektsobjekt, kvaddade leksaker och en massa surrande 
och brummande partiklar i luften. Carl-Fredrik Ekström kanske helt enkelt försöker 
att få någon ordning efter festen, men misslyckas då denna ordning inte låter sig 
göras så lätt i en handvändning. Istället uppstår en oordning som stannar upp i en 
rörelse, som ville den säga att så här blev det, kanske en ny fest med nya förtecken. 
Punkt slut. Dörren är öppen och det är upp till dig att ta dig i kragen. Genom att göra 
denna om man så vill öppna inställning så antiseptisk och neutral som möjligt, på ren 
och slät vitmålad aluminium och ofta i kvadratiska format, ger Ekström utställningen 
en karaktär av laboratorium, med spårämnen, testresultat. Take it or leave it, liksom, 
men här pågår händelser som inte så lätt vill smita undan våra ögon.

Text: Jan K Persson
2010-10-27