ETT MÅLERISKT LIV SNARARE ÄN SKAPAT ELLER GESTALTAT

En liten skillnad kan vara avgörande. Så är det till exempel mening och inte meningar vi söker i konsten.
Det är en av orsakerna till att det kan vara roligare att möta arbeten av utställare man inte hört så mycket talas om.
Då slipper man se de oundvikliga efterbilderna av annans konsttidskriftsklokskap och de färdigformulerade genomsnittsupplevelser som så gärna dyker upp och likriktar synfältet när man minst frågar efter dem.
Inför det mera obekanta får man i stället ta det man har och se det man ser. Tillägnelsen blir då förutsättningslös i stället för förutfattad.
En utställning med sådana och många andra ingångar är den som nu visar aktuella bilder av den unge, för mig nya bekantskapen; målaren Carl-Fredrik Ekström. Det sker på Galleri Susanne Pettersson.

Året är tvåtusentvå och det är måleri minsann! Vitalt och fräscht. Ekström utnyttjar de frihetsgrader det traditionstyngda och genomarbetade måleriet, trots alla återkommande dubier om motsatsen, ändå pålitligt tycks erbjuda.
Dukarna är vita. Det finns varken för- eller mellangrund. Här finns inget av avslutat statement eller fixerad utsaga. Vi står inför en process som trots att målningen är klar inte vill låta sig avslutas. Bildernas element fortsätter sina aktiviteter, trevande och sökande.
Den fria blicken bryr sig ju inte om målaren avbildar. Den skapar bilder ändå om det som möter den engagerar. Och de stora vita fälten visar på det outforskade.
Som jag ser det visar Ekströms målningar livet före livet, momenten innan materien fått former som kan fångas i språkets nät eller systematikens kriterielistor. Det handlar om stunderna av löslig helhet innan den krackelerar i definitiva detaljer. Dialogen hålls öppen och levande.
Måleriet har sin egen logik och skapar sina egna lagar. Här finns linjer som löper som tunna band i vind över ytan. Ändå kan de fås att bära tyngre former. På skrangliga bambiben, men ändå! Och här finns egentligen oformliga molnliknande strukturer som formar någonting som ändå tydligt upplevs i termer av aktivitet, personlighet och stämningsläge.
Men, säger vän av ordning, det kan väl nästan alla sammanställningar av färg och form. Jovisst, men alls inte på det här sättet. De här bilderna handlar snarare om ett måleriskt liv, snarare än skapat eller gestaltat.

En annan av måleriets egenheter blir tydlig i de här arbetena. Här kan undflyende lägen, oavsett om de gäller perception eller psykologi, fås att stanna upp en stund. Det annars förbiilande fås att dröja sig kvar. I måleriet kan en rörelse fixeras utan att dess föränderlighet försvinner.
Till Ekströms måleri finns inget defaultläge än, ingen etablerad upplevelsenormalitet. Vi ges inget val; det är bara att välja. Så sedda blir Carl-Fredrik Ekströms målningar vackra. Kanske mindre som sinnessmekningar än intellektuella och känslomässiga kittlingar. Skönheten blir bara riktigt intressant när den, som i dessa målningar, både blir och skapar en konstruktiv lust som höjer sig över sitt egenvärde och som, om inte pekar ut, så i alla fall antyder, en kontextnyans som gör en ny kommunikation möjlig.

Språket må vara gammalt, men dikten är ny!
I sådana lägen som Carl-Fredrik Ekströms målningar försätter oss i känns både måleriet och konstbetraktandet viktigt och fullt av mening.



BO BORG Norrköpings Tidningar 020901