I vita bildrum låter Carl-Fredrik Ekström färger och former samtala sig fram.

Efterkrigstidens abstrakta expressionism släpade ännu på regelverk. Fortfarande betraktades duken, pannån eller papperet som lydiga och platta underlag för den fria målningsprocessen. Underlaget var yta och gräns att prägla och fästa händelser på. Jackson Pollock attackerade duken, Mark Rothko lät den suga upp oljans 

metafysiska slöjor, Antoni Tàpies angrep den med stuckgips. Lucio Fontana skar sönder den med kniven.

 80- och 90-talets efterföljare klev in i duken för att lyssna till vad den hade att säga. En barriär bröts ner.

Där bakom väntade platserna och tingen på att få tala om sitt. Postmodernismen rev murar och ifrågasatte den romantiska konstnärsrollen. Ett anspråkslöst utifrån och in kom att ersättas av ett blygsammare inifrån och ut.

Om duken hade hejdat, valde man nu att arbeta med det genomskinliga akrylglaset. Olav Christopher Jenssen,

Nina Roos, Anders Widoff, och Håkan Rehnberg men också Jarl Ingvarsson, Karin Wikström och Carl-Fredrik Ekström blev alla nordiska representanter för detta nya oförbehållsamma och dialogiska måleri.

Det händer under arbetets gång att någon av Carl-Fredrik Ekströms abstrakta former slår upp ett öga och tittar tillbaka.

 Konstnären ringar in ögat med en gul linje. Punkt, slut. Målningen döps till "Silur". Med namnet hämtat från en

400 miljoner år gammal geologisk period. Ett ensamt och belysande gult ovanpå en tuktad såsighet framvuxen 

ur ett nystan av vinröda och svartgröna trådar. Också det minsta barnet ringar belåtet in ritpapperets händelser.

I människans urtid och barnets första språkupptäckter har Carl-Fredrik Ekströms måleri ett par av sina många

bottnar. En annan är oviljan till fastslagna idéer. I stora, vita bildrum låter han färger och former samtala sig fram.

Först embryon med palettkniv och lösa färgslingor direkt ur tuben. Sedan sammanhang genom åtstramning, 

bortval och tillval med ändringarna sparade under målningens skinn. Det syns vad målningen ville men inte fick

igenom.

 Mindre känd för den större konstpubliken, men redan inskriven i den samtida, svenska konsthistorien visar 

Carl-Fredrik Ekström nu för tredje gången sitt måleri på Galerie Aronowitsch. Första gången var 1997. Samma 

år utsågs han till Maria Bonnier-Dahlinstipendiat.

Hans måleri är befriande tillitsfullt. Överallt förebud om något djupt liggande på väg upp. En koboltblå flagga 

vinkar, en storörad form hojtar. Hannibals stridselefant får fem ben. För tydlighetens skull. Carl-Fredrik Ekströms måleri liknar en upptäcktsresa där bildvärlden ger sig till känna först när man lyssnar till den.

                                                                                                                                                                            JESSICA KEMPE